Olle kom tillbaka!

Det är väl inte sant att jag var på din begravning igår?

Så skulle det väl inte bli

Säg att det inte är sant

Snälla väck mig ur denna mardröm

Olle kom tillbaka!

Det är väl inte sant att jag aldrig mer skall få krama om dig?

Så kan det väl inte vara

Säg att det inte är sant

Snälla ! Kan någon vrida klockan tillbaka

Olle kom tillbaka!

Det är väl inte sant att ditt glada skratt har tystnat

Visst får jag väl höra det igen

Säg att inte är sant

Snälla, skratta så jag kan höra det

Olle kom tillbaka!

Det är väl inte sant att ditt goda hjärta slutat slå?

Det var ju så ungt

Säg att det inte är sant

Snälla, kan ingen hjälpa till, gör något!

Olle kom tillbaka!

Jag vill inte att du skall vara borta längre, hur långt har du rest?

Så långt bort att jag inte kan nå dig?

Säg att det inte är sant

Snälla, du kommer väl snart gående utanför mitt fönster igen!

 Mammatankar 24 maj

 9 maj från mamma

Det är så svårt att skriva när det värsta tänkbara händer. Det känns som om jag inte orkar se orden som beskriver all den sorg och den stora tomhet  jag känner. Saknaden efter min älskade Olle är obeskrivlig och jag skulle så gärna vilja vakna upp ur mardrömmen och tänka att detta är ju bara en dröm, Olle är kvar, snart kan jag få krama honom igen. Nu inser jag att mardrömmen är min verklighet, jag lever mitt i den.

Jag vet inte var dagarna och nätterna har tagit vägen sedan dagen då du försvann min goe lille Olle. Tiden då du var försvunnen var en tid av väntan, av maktlöshet, av förtvivlan, av en liten gnutta hopp om att jag snart skulle få se dig igen. Jag bad dig, jag vädjade till dig: snälla Olle du måste komma tillbaka, du kan inte bara försvinna så här.

Så kom den dagen, dagen som jag trots hoppet visste skulle komma, den definitiva dagen då polisen hittade dig. Allt stannade upp och jag blev tvungen att inse att jag inte  kan krama dig, se dig, höra din röst igen. Att jag inte får dig tillbaka, att vi inte kan umgås med varandra som vi så ofta gjorde, att jag inte få se och höra ditt skratt, ditt leende, ditt allvar och dina ord igen, det värker, det gör så fruktansvärt ont och det känns så orättvist.

Min Olle, jag har så svårt förstå, att du som älskade livet skulle tas ifrån mig, att du som var godhet inte skulle få vara kvar hos oss längre. Det finns ingen rättvisa, det finns inga garantier. Det kanske finns ett öde för varje människa som ingen kan veta något om. Det är det enda jag kan ta till mig för att kunna hitta någon rimlig förklaring till det ofattbara.

Livet kommer aldrig någonsin att bli som det varit, allt förändrades på ett ögonblick. Olle, du kommer inte tillbaka till mig och  det är så grymt, så ofattbart, så tungt och tomt.

Allt vi har haft tillsammans, alla minnen, det kan i varje fall ingen ta ifrån mig. Alltid kommer du att finnas hos mig och jag måste tro att vi på ett eller annat sätt kommer att ses igen. Du, Olle, jag vet att du inte skulle vilja se mig så här och jag försöker att varje dag tänka på att du tycker att jag skall fortsätta göra det jag finner gott. 

Denna dikt tar jag fram varje dag, den ger mig lite tröst

Allt är väl

Döden betyder ingenting

Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum

Jag är jag och du är du

Vadhelst vi var för varandra, det är vi fortfarande

Kalla mig vid mitt vanliga namn

Tala till mig på samma lättsamma sätt du alltid gjorde

Ändra inte ditt tonfall

Håll sorgen borta från din röst

Skratta som vi alltid gjorde åt vardagens små ting

Var med mig, le med mig, tänk på mig

Låt mitt namn fortsätta vara en del av din vardag

Låt det sägas naturligt

Utan ett spår av skugga

Livet betyder det samma

Ingenting har skett som förändrar det

Varför skulle jag inte vara närvarande bara för att jag inte syns?

Jag väntar på dig för en kort stund alldeles i närheten

Allt är väl

( fritt översatt från All is well, Henry Scott Holland )

Vi fick denna fina berättelse av Ida.

Det var en gång en gammal, gammal själ som hade levt många, många människoliv på jorden och nu var nästan färdig med sin tillvaro som själ också.
Ja, snart skulle den smälta samman med och bli en del av den Stora Andligheten som uppfyller Evigheten.

För tillfället kände den gamla själen sig lite ensam där den satt i tomrummet mellan det senaste människolivet och den kommande Sammansmältningen. De bästa vännerna hade redan gett sig av, den gamla själen kunde se dem där nere på jorden, hur de uppfyllde varsin människa med iver, förundran och tankar av alla de slag.

Jag vill dit, sa den gamla själen. Jag har fortfarande en god portion glädje kvar.
Jag vill dit och ge dem den. Men din tid till sammansmältningen är så kort,
varnade Vakten. Visst kan du ge dem glädje, men om du är hos dem så kort tid,
ger du dem också en väldig sorg när du lämnar dem.
Jag vet, sa den gamla själen. Men jag vill ändå.  Jag vill ge dem så mycket glädje att den hjälper dem över sorgen sedan.

Så låt det bli som du vill, sa Vakten och släppte iväg den gamla, gamla själen.
Då fick ett människopar på Jorden ett barn som de så länge önskat. Det var den raraste unge som strödde glädje över den från den dag han föddes,
den ogrumlade glädje som människorna känner när deras själar träffas och med förtjusning känner igen varandra från evigheten.

Men har du inte väldigt kort tid kvar? viskade mammans själ till den gamla själen i den lilla pojken. Tiden är kort, men glädjen är stor, svarade den gamla, gamla själen. Och fastän mamman inte hörde deras samtal, väckte viskningarna en anande oro hos henne, en fläkt av kunskapen att vi inte äger något på jorden, inte varandra, inte ens oss själva. Allt kommer till slut att tas ifrån oss, allt vi bär på, alla kära omkring oss, slutligen även vårt liv och vår kropp.

Men pojken växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana tankar. Ja, den gamla, gamla själen fick leva sin sista tid precis som den hade önskat.

  Men tiden var kort, även med människors mått var den kort,
och stunden kom då sammansmältningen skulle ske. Den gamla, gamla själen fick kallelse att utan dröjsmål infinna sig till ceremonin, och måste lyda.

För människorna såg det ut som att pojken fick en plötslig död. Deras sorg var oerhörd, just som Vakten hade förutsagt. Men eftersom allt de kunde minnas av sitt barn var glädjen
och endast glädje, kunde de uthärda sin sorg, just som den gamla, gamla själen hade förutsagt.

Och därför, istället för att låta de gamla, gamla själarna bara sitta av sin sista lilla skvätt tid i tomrummet, blev det i fortsättningen sed i Evigheten att skicka dem att skänka sin sista stora glädje till människor som behöver den. Sorgen,,ja den oundvikliga sorgen, den har människorna genom glädjen fått kraft att uthärda och så småningom vända till något gott……


Ur boken "Jag saknar dig, jag saknar dig" av Peter Pohl & Kinna Gieth